Vi väntar på en "regeringsförklaring" om ny och bättre tolktjänst

I dag öppnades riksmötet, med prominenta gäster, upprop av de 349 riksdagsledamöterna och statsministerns uppläsning av regeringsförklaringen.

Samtidigt, på Gävlegatan i Stockholm, träffades ”Ordförandegruppen”, ett nätverk för hörsel- och dövorganisationerna i Sverige, för att diskutera läget när det gäller tolktjänst för barndomsdöva, vuxendöva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Och vi pratade om regeringen – om regeringens otroligt långsamma hantering av tolkfrågan.

Alla som någon gång beställt skriv-, TSS- eller teckenspråkstolk vet hur krångligt det kan vara. Vart ska jag vända mig? Vem är det som betalar den här gången?
Regelverket och ansvarsfrågan för hur tolktjänst i Sverige fungerar är onekligen en historia för sig. Alltför ofta har vi sett att tolkanvändare kommit i kläm. Alltför ofta har vi inte kunnat få tolk till det viktiga mötet, läkarbesöket eller föreläsningen.

Därför var vi i hörsel- och dövorganisationerna mycket lättade när Tolktjänstutredningen lämnade sina förslag till regeringen i december 2011. Utredningen hade flera konstruktiva förslag på hur det snåriga regelverket skulle kunna förenklas. Bland annat fanns goda idéer om att inrätta en ny nationell tolktjänstmyndighet som samlar alla tolkuppdrag under ett paraply. Därmed skulle tolkanvändaren kunna få en väg in i ”systemet”.

Men regeringen valde att inte skicka utredningen på remiss. Istället heter det att ”frågan bereds inom regeringskansliet”, och att en promemoria ska komma under hösten. Vad den kommer att innehålla är oklart, men ansvarig minister, Maria Larsson (KD), har aviserat att det inte är aktuellt med en ny tolkmyndighet. Möjligen kan tolkfrågorna ändå samlas under en enda befintlig myndighet.

Nu har det gått nästan två år sedan Tolktjänstutredningen lämnade sina förslag, och vi väntar fortfarande på en ”regeringsförklaring” i frågan. Tolktjänstfrågan har tydligen hamnat på samma långbänk som förslaget om att lagstifta om bristande tillgänglighet som diskriminering.

Hur kan det komma sig att regeringen prioriterar dessa frågor så lågt? Det handlar ju inte bara om ”funktionshinderpolitik”. Det handlar om våra grundläggande mänskliga rättigheter.