Arbetsmiljöverket inspekterar skolornas ”buller” – men missar de ljudmiljön?

Äntligen ska Arbetsmiljöverket ta krafttag när det gäller skolans arbetsmiljö. I en flerårig satsning ska hela 30 procent av landets skolor inspekteras.
Bra, tycker vi i HRF, men befarar samtidigt att ljudmiljön inte ska få den plats i inspektionerna som den förtjänar.

Att buller ska ingå i inspektionen, det står redan klart. Men vilket buller avses? Är det utifrån gamla tiders problemformulering där det bara handlar om att hålla decibeltalen under en viss nivå för att undvika hörselskador? Eller har verket tagit till sig ett modernare synsätt, som lägger stor vikt vid goda akustiska förhållanden som gör det lätt att uppfatta tal och koncentrera sig?

Ett är säkert, ljudmiljön i skolan är ett stort problem. Många är de elever och lärare som kan vittna om hur den som vill höras måste höja rösten – vilket leder till ännu sämre ljudmiljö, oro i klassen och koncentrationssvårigheter. Hela 57 procent av lärarna har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet, enligt en undersökning som HRF låtit göra ("Kakofonien", 2010).

Den dåliga ljudmiljön i skolan drabbar elever och lärare med nedsatt hörsel hårt, men särskilt utsatta är även barn med dyslexi, adhd eller som har ett annat modersmål än svenska. Och självklart får det negativa följder också för alla andra lärare och elever, till exempel genom trötthet, stress, koncentrationsproblem och sämre förutsättningar för inlärning.

Kommer Arbetsmiljöverkets inspektörer att ha dessa viktiga frågor med sig när de kommer till en skola? HRF har nyligen skrivit till verkets generaldirektör Mikael Sjöberg för att få klart besked. I brevet påpekar vi att den utmärkelse för goda insatser i funktionshinderfrågor som Arbetsmiljöverket har fått från Handisam säkert var välförtjänt – men den förpliktigar också i det fortsatta arbetet.

Vi väntar på en "regeringsförklaring" om ny och bättre tolktjänst

I dag öppnades riksmötet, med prominenta gäster, upprop av de 349 riksdagsledamöterna och statsministerns uppläsning av regeringsförklaringen.

Samtidigt, på Gävlegatan i Stockholm, träffades ”Ordförandegruppen”, ett nätverk för hörsel- och dövorganisationerna i Sverige, för att diskutera läget när det gäller tolktjänst för barndomsdöva, vuxendöva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Och vi pratade om regeringen – om regeringens otroligt långsamma hantering av tolkfrågan.

Alla som någon gång beställt skriv-, TSS- eller teckenspråkstolk vet hur krångligt det kan vara. Vart ska jag vända mig? Vem är det som betalar den här gången?
Regelverket och ansvarsfrågan för hur tolktjänst i Sverige fungerar är onekligen en historia för sig. Alltför ofta har vi sett att tolkanvändare kommit i kläm. Alltför ofta har vi inte kunnat få tolk till det viktiga mötet, läkarbesöket eller föreläsningen.

Därför var vi i hörsel- och dövorganisationerna mycket lättade när Tolktjänstutredningen lämnade sina förslag till regeringen i december 2011. Utredningen hade flera konstruktiva förslag på hur det snåriga regelverket skulle kunna förenklas. Bland annat fanns goda idéer om att inrätta en ny nationell tolktjänstmyndighet som samlar alla tolkuppdrag under ett paraply. Därmed skulle tolkanvändaren kunna få en väg in i ”systemet”.

Men regeringen valde att inte skicka utredningen på remiss. Istället heter det att ”frågan bereds inom regeringskansliet”, och att en promemoria ska komma under hösten. Vad den kommer att innehålla är oklart, men ansvarig minister, Maria Larsson (KD), har aviserat att det inte är aktuellt med en ny tolkmyndighet. Möjligen kan tolkfrågorna ändå samlas under en enda befintlig myndighet.

Nu har det gått nästan två år sedan Tolktjänstutredningen lämnade sina förslag, och vi väntar fortfarande på en ”regeringsförklaring” i frågan. Tolktjänstfrågan har tydligen hamnat på samma långbänk som förslaget om att lagstifta om bristande tillgänglighet som diskriminering.

Hur kan det komma sig att regeringen prioriterar dessa frågor så lågt? Det handlar ju inte bara om ”funktionshinderpolitik”. Det handlar om våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Ett inspirerande kliv framåt mot ett ännu bättre HRF!

Eva Blomquist, sammankallande i UNO

Normer, inkludering, värdegrundsarbete och it-verktyg – ja, ämnena var många när UNO anordnade en inspirationsdag i Stockholm för referenspersoner från HRFs föreningar och distrikt, tidigare i veckan. UNO, Utvecklad Ny Organisation, är namnet på HRFs organisationsutredning, som vår kongress beslutade om 2012. UNO tar bland annat reda på hur HRF kan bli en bättre organisation, nå fler medlemmar och framgångar och få fler att vilja bli förtroendevalda. Vi söker helt enkelt svaren på HRFs framtid!

Fyra inspirerande föreläsare, alla med inblick i och erfarenhet av civilsamhället och av ideellt engagemang nu och i framtiden lotsade oss igenom nya begrepp och tankesätt denna dag. Är verkligen alla välkomna? Går det att ha möten och fatta beslut via nätet? Håller villkoren för ideellt engagemang på att förändras? Frågorna och tankarna fortsatte i gruppdiskussionerna på eftermiddagen: Vilket HRF vill vi egentligen vara på 100-årsdagen 2021?

När dagen var slut, gick vi hem med många nya idéer, värdefulla tankar, och konkreta förslag. Helt enkelt ett steg till i arbetet mot ett ännu bättre HRF!

Delar av UNOs referensgrupp med eldsjälar från HRFs föreningar och distrikt

Föreläsarna på UNOs inspirationsdag var Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Frida Karlsson från Crossing Boarders, Anna Carlstedt, förbundsordförande i IOGT-NTO och Robin Harms Oredsson från Betahaus.

Lars Trägårdh, Ersta Sköndal högskola

Frida Karlsson, Crossing Boarders

Anna Carlstedt, IOGT-NTO

Robin Harms Oredsson, Betahaus

”LIVE-TV från Almedalen” – som en dörr slängd i ansiktet

”Vi sänder LIVE direkt från Almedalen varje dag!”, ”Live-rapporter och tv-analyser av partierna”, ”12 timmar live-tv varje dag direkt från Almedalen!”, ”Missa inte våra direktsända kommentarer”…
Alla de stora tidningarna basunerar stolt ut sina satsningar på webb-tv i Almedalen. Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och andra tidningar tävlar om att vara först med det senaste.

Och visst vill vi hänga med i vad som händer! Men hörselskadade som tittar in på tidningarnas webb-tv-sidor möts genast av en dörr slängd i ansiktet: Sändningarna saknar textning.

Hälften av landets hörselskadade – över 700 000 – behöver text för att kunna uppfatta vad som sägs i tv. Det är en stor grupp människor. Därför ställer staten krav på SVT och TV4 att kanalerna måste texta större delen av sitt utbud.

Men på tidningarna ställs inga sådana krav, och det är ett problem som växer i rasande takt. Live-tv har blivit en betydande del av tidningarnas webbutbud bara under det senaste året.
Särskilt tydligt märks det nu, under den pågående Almedalsveckan. Det rapporteras, kommenteras, analyseras, intervjuas och debatteras i webb-sänd tv timme efter timme, med partiledare, journalister och opinionsbildare av alla de slag.

Pressens rapportering från Almedalen är en central del av det politiska livet i Sverige. I grunden handlar därför webb-tv-sändningarna om viktiga värden som demokrati och yttrandefrihet. Alla borde kunna följa debatten, om de vill – även vi som inte hör så bra.

Troligen kommer det att bli ännu mer live-tv på webben framöver. I en medievärld där nyhetscykeln snurrar allt snabbare ger webb-tv möjlighet till rapportering i real-tid, med en stark känsla av närvaro. Det går snabbt, det är enkelt och relativt billigt.
Denna utveckling gör att textning av webb-tv måste prioriteras av samtliga medier. Vi vägrar tro att landets ledande publicister accepterar att en stor grupp av befolkningen inte får chansen att ta del av nyheter och samhällsdebatt.

Därför vill vi inte ha några ursäkter från medier som stänger oss ute genom otextade sändningar. Vi vill bara att ni öppnar dörren, och släpper in oss i värmen – i det offentliga samtalet i webb-tv.

”Såg du vad brudparet sa…?”

Nygifta - och avlästa? Foto: B. Grenfelt.

Så händer det igen.
Just som nygifta prinsessan Madeleine och Chris O’Neill kliver ut i solskenet för att möta jubel och lyckönskningar ringer kvällspressen. De vill veta om Hörselskadades Riksförbund kan hjälpa till att avläsa lite.
Eller snarare avlyssna lite. För det är ju just det som är den egentliga frågan: Kan vi avslöja vad brudparet säger till varandra när de tror att ingen kan höra?

Vi har blivit ombedda att hjälpa till med den här sortens avläsning/avlyssning många gånger tidigare. Och varje gång har det handlat om kungligheter, fotbollsstjärnor och andra kändisar. Vad sa X som gjorde Y så arg? Sa hon att hon är gravid? Vad var de ”hemliga kärleksorden” som paret försökte dölja…?
Att kunna avläsa är lite av en önskedröm för en del reportrar. Tänk att ha en sådan ”superpower” – förmågan att se vad andra människor säger.

Och då kommer den första kallduschen:
Vi förklarar att avläsning inte är en exakt kunskap. Att en del av det är gissning utifrån sammanhang och kunskap om den person vi samtalar med. Att vi inte går runt och avläser andras konversationer på avstånd. Att det är lätt att tolka fel.  Och att även om en del människor är fantastiska på att avläsa när de samtalar på svenska så kan de inte automatiskt avläsa italienska (!).

Sedan kommer nästa kalldusch:
Hör och häpna, de flesta av oss tycker inte att det är ok att avlyssna andra. Avläsning är en jättebra och viktig del av hörselskadades kommunikation. Men det handlar om att kunna ta del av våra EGNA samtal – inte att tjuvlyssna på andras.

Så nej, HRF förmedlar inte avläsningstjänster. Vi vill inget hellre än att underlätta kommunikation mellan människor. Men när vi pratar om värdet av full delaktighet, då är det inte avlyssning vi menar.

Över 300 personer ville kräva sin rätt på Torsdagsaktionen XL

Över 300 ”aktivister”, poliser, ett fåtal ministrar och solsken får summera morgonens Torsdagsaktionen XL – en manifestation för lagstiftning mot bristande tillgänglighet.
Flera engagerade representanter från en rad funktionshinderorganisationer, fick möjligheten att i myllret se integrationsminister Erik Ullenhag (FP), kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M).
Inga löften i dag heller, men vi hoppas att vårt syfte, att sätta press på regeringen så att de tar fram förslag på lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering, nådde de få ministrar som visade sig i dag.

Aktivisterna på Torsdagsaktionen XL

Ett myller av torsdagsaktivister.

Kultur- och idrottsminister i samtal med flera representanter
från funktionshinderrörelsen.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström blir intervjuad.

Både HRFs förbundsstyrelse och förbundskansli var på plats.

Förbundsordförande Jan-Peter Strömgren blev intervjuad av SVT Nyhetstecken.

Integrationsminister Erik Ullenhag tog sig tid för samtal.

Torsdagsaktionen XL på håll.

I Twitterflödet med hashtaggen Torsdagsaktionen finns mycket att läsa från morgonens manifestation.

Mr. Selfridges ”tysta rum” är tillbaka igen

Jeremy Piven som Mr. Selfridge i tv-serien med samma namn.

Såg du tv-serien ”Mr. Selfridge” som gick i SVT i vintras? Ett kostymdrama om grundaren av ett av Londons mest anrika varuhus, Selfridges, där en liten dos historiska fakta blandades med rejäla skopor fiktion om hjärta, smärta, klass och affärer.  
Vad serien inte har berättat om (än i varje fall) är att verklighetens Harry Gordon Selfridge skapade ett ”tyst rum” i sitt varuhus. Redan när varuhuset öppnades 1909 kunde han erbjuda kunderna en oas av lugn och ro, intill affärsgolvets liv och rörelse. 

Verklighetens Mr. Selfridge.

Nu, över 100 år senare, har en arkitektfirma skapat en ny, modern version av detta tysta rum, på dagens Selfridges. Här ska kunder kunna njuta av en stunds meditativ avkoppling mitt i den hektiska shoppingen. Rummet har hög grad av ljuddämpning, men även utseendet är tänkt att inbjuda till tystnad eller samtal med mycket dämpade röster. Till exempel får besökarna ta av sig sina skor och gå genom en korridor med dämpad belysning för att komma in i rummet, som i sin tur är klätt med ett gräddfärgat filtmaterial och saknar onödig dekor. Det är ett rum utan ”visuellt buller”, berättar arkitekten, Alex Cochrane.

"Tysta rummet" fanns även på HRFs kongress i Västerås 2012. Det var ett rum nära kongressalen, där ljudöverkänsliga, hörapparatbärare och många andra kunde sätta sig och ta en ljudpaus – vila öronen och samla tankarna. Vägg i vägg med ”Tysta rummet” fanns ”Samtalsvänliga rummet”, som var dämpat för att skapa optimal samtalsmiljö för kongressdeltagarna. Båda rummen var mycket populära.

I alla sammanhang där människor möts blir det med nödvändighet mycket prat, steg och andra ljud, och en lugn stund kan alla behöva. Tänk om Mr. Selfridges ”tysta rum” kunde inspirera fler varuhus, konferensanläggningar och andra verksamheter att skapa ljudsmarta oaser för sina besökare. Snacka om kundvård.

”Behåll hörapparaterna på”, sa regissören

Brian Kerwin i sin roll som alkoholiserad före detta
astronaut i polisserien "Blue Bloods", säsong 3.

Det finns över 420 000 hörapparatanvändare bara i Sverige, inom nära nog alla yrkesgrupper, i alla delar av samhället. Ändå tillhör det ovanligheterna att rollfigurer i filmer och tv-draman bär hörapparater. Och skulle det förekomma är hörselskadan och hörapparaten nästan alltid ett uttalat inslag i handlingen, inte en naturlig del som inte måste förklaras.
Därför är det inte så konstigt att hörselskadade i USA hajade till för några veckor sedan när en av karaktärerna i polisserien ”Blue Bloods” med Tom Selleck (går just nu i repris på TV4) hade hörapparater, utan att det hade något särskilt med handlingen att göra.
Det var skådespelaren Brian Kerwin som bar sina egna hörapparater i avsnittet. Han har haft hörapparater sedan 2007 och i alla roller han har gjort sedan dess har regissörerna bett honom ta av apparaterna innan tagning.
Men inte den här gången. Trots att hörapparater inte nämndes i manus utbrast regissören Dave Barrett: “I love them! Wear ‘em. They make you look human!” (”Jag älskar dem! Ha dem på. De får dig att se mänsklig ut!”).

Att vi så sällan ser hörapparater i film och tv speglar de attityder som genomsyrar hela samhället, och som innebär att såväl hörselnedsättning som hörapparater osynliggörs.
Sådana attityder finns även bland hörselskadade själva. En undersökning från HRF visade att två av tre som visste att de hade en hörselskada inte hade haft kontakt med hörselvården. Cirka 45 procent av dem hade gått och hört dåligt i över tio år utan att söka hjälp.
Att skaffa hörapparater är uppenbarligen ett svårt beslut för många, förenat med olika negativa känslor – tills de äntligen tar steget och upptäcker att apparaterna innebär ett stort lyft för livskvaliteten.
Därför är det viktigt att vi får se fler hörapparater och andra hjälpmedel skymta förbi i tv-rutan och på bio, som en naturlig detalj i deckare, ungdomsserier, actionfilmer och romcoms – i såväl ”Borgen” och ”Beck” som i påkostade Hollywoodrullar med Roberts, Cruise, DiCaprio eller Kidman. Avdramatiserat. Enkelt. Självklart.
Det lär inte lösa attitydproblemen över en natt. Men det vore en bra början.

Kristina från HRF berättar om fördelarna med tolkning i ”Fråga doktorn”

I kvällens ”Fråga doktorn” på SVT medverkar Kristina Olsson, ledamot i HRFs förbundsstyrelse, i ett inslag om tolkning. Hon beskriver tryggheten med att kunna använda olika kommunikationssätt: "På möten använder jag skrivtolkning, men under pausen kan skrivtolkarna hjälpa mig med TSS, tecken som stöd. Då använder jag hörsel, tecken och avläsning i kombination."
Även Jenny Karlsson, som är döv från födseln, berättar att hon känner sig självständig när hon använder tolk. Hon säger att hon alltid har tolk med sig på föräldramöten och att teckenspråkstolken ofta drar blickarna till sig. Det skapar en nyfikenhet och frågor väcks. ”Det är ett sätt att sprida teckenspråket!”

Redan i förra veckan lade SVT ut detta inslag från ”Fråga doktorn” på sin webb – utan textning! Det är nästan ironiskt, att ett inslag som detta ämne inte är textat. Ungefär hälften av landets 1,4 miljoner hörselskadade behöver text för att kunna hänga med på vad som sägs i tv och just dessa utestängs från ett tv-klipp om tolkning.

Därför frågade vi SVT på Twitter: Varför är klippet inte textat? De svarade att det kommer en textad version när programmet sänds i kväll, men att det är en bra synpunkt att även klippet borde ha varit textat.

Suck. När ska det bli självklart att texta ett tv-inslag från början, även på webben, och inte efter ett par dagar?

Bättre tolktjänst stärker yttrandefriheten

I dag säger vi grattis till våra norska vänner! Det är den 17 maj och hela Norge firar att det i dag är exakt 199 år sedan landet fick sin egen grundlag – en författning som bland annat säkrar rätten till yttrandefrihet.
En av de viktigaste förutsättningarna för reell yttrandefrihet är fungerande kommunikation. För döva och hörselskadade handlar det bland annat om tillgång till tolk.

Nyligen beslutade den norska regeringen att öka anslagen till skrivtolkning, teckenspråkstolkning och dövblindtolkning, sedan det visat sig att tio procent av tolkbeställningarna avslagits på grund av resursbrist. Så får det inte vara, konstaterade ansvarig minister. Alla som behöver ska få tolk.

Även i Sverige är yttrandefriheten skyddad i grundlagen, och även i Sverige är tolktjänsten otillräcklig. Skillnaderna mellan olika delar av landet är stora, både när det gäller tillgång och kvalitet, och ansvaret är splittrat. Ändå har vi fått vänta länge på besked från den svenska regeringen om hur problemen ska åtgärdas.
För ett och ett halvt år sedan kom Tolktjänstutredningen (SOU 2011:83) med en rad positiva förslag, bland annat om en gemensam huvudman för tolktjänsten och en försöksverksamhet med fri tillgång till tolktjänst. Men det blev ingen remiss, till hörsel- och dövorganisationernas besvikelse. Istället håller Socialdepartementet nu på med att ta fram en departementspromemoria med ”kostnadsneutrala” förslag till en framtida samordnad tolktjänst. Budskapet är tydligt: Gärna tolkning, men den får inte kosta mer än i dag.

Den 17 maj nästa år, när Norges grundlag fyller 200 år, väntas det norska stortinget besluta om att stärka grundlagen när det gäller mänskliga rättigheter – bland annat överväger man att grundlagsfästa rätten att inte bli diskriminerad på grund av funktionsnedsättning.
Frågan är var Sverige befinner sig då, om ett år. Kommer det att finnas beslut om en förbättrad tolktjänst? Och kommer det äntligen att finnas lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering?
Det vore sannerligen något att fira.